I samma båt

Familjeliv till sjöss

Morfar och jag

Det var morfar som lärde mig segla. Fast han har död sedan flera decennier tillbaka och jag själv snart ska bli farmor så kan jag höra hans lugna röst inom mig varje gång jag går på kryss. “Klart att vända, ror i lä”. Han hade en liten öppen segelbåt, med en liten kapp som han tog ut oss barnbarn i.

Vi seglade runt ön, Lusen, som var vårt sommarparadis. Jag känner också den tunga doften av cigarr. För fina herrar rökte cigarr på den tiden. Morfar var en fin herre. Lite patriark förstås. Om inte mannen i familjen bestämmer hur ska det då bli, tyckte han. Lite sträng var han allt. Han hade respekt med sig hos barn och barnbarn. Men i lillbåten på sommaren var han glad och god som guld, min morfar. Titta på vimpeln, sa han. “Se på vimpeln vad du gör, se på vimpeln i det sista; se på vimpeln när du dör, se på vimpeln i din kista” reciterade han.

Han var en av de få som tjänande pengar på Krugerkraschen. Som bankjurist fick han uppdrag att reda ut röran för dåvarande Enskilda Bankens del och tjänande så mycket pengar på det att han kunde låta bygga sin egen kustkryssare, Topsy.

I många år gjorde han och mormor långseglingar med henne. När barnbarnen blev större tog de med en av dem som gast varje långsegling. Jag väntade ivrigt på min tur men till min stora besvikelse blev jag aldrig tillfrågad. Kanske för att jag var flicka.

1946 skrev morfar en artikel i Svenska turistföreningens årsbok. Gustaf Rabe: OM LÅNGFÄRDSSEGLING En rapsodi. Då hade han långseglat i över 30 år.

“Sommarseglingen börjar egentligen någon gång så där i november, när höstmörkret är som tristast. Medan då båten sover sin drömfria sömn på ett varv, kan det inträffa, att ägaren en natt då någon vinterstormarnas förelöpare gör sig förnummen även inne bland stenstadens husrader, hör stormens mäktiga andetag och vågornas fräsande brott; han känner hur båten kränger, hur stäven doppar och höjer sig, medan skummet brusar om bogen och då och då duschar över relingen. Det sjunger och visslar i vanten, han tar spjärn med fötterna och ett fastare grepp om rorkulten - för att finna, att det är ett hörn av huvudkudden han kramar i sin hand. Då händer det att han första lediga stund plockar fram sina sjökort och loggböcker från tidigare färder, och så börjar planläggningen av nästa sommars färd”

Drömmen kan jag känna igen, men tiderna har verkligen förändrats sen dess. Lyxen att ha båten på ett varv där den kunde hämtas fix och färdig är få förunnade idag. Och planeringen. Ja, hur gick det med den. Jag undrar hur många familjer, som i likhet med vår, på senare år i takt med den ökade stressen, helt sonika packat ner samtliga sjökort dragit ut till en ö och först börjat semesterplaneringen på seglingens första dag?

Vissa somrar seglade mormor och morfar så långt de kunde på sin semester. Sen lade de upp båten på närmsta varv över vintern, tog tåget hem till Stockholm, för att fortsätta segla nästa sommar. På de sättet tog de sig inte bara runt Sveriges kuster utan seglade även runt bland de danska öarna och utmed norska sydkusten. Ett av hans yngsta barnbarn gör nu likadant. Ända skillnaden är att hennes familj seglar Medelhavet runt.

Min morfar var en politiskt ganska konservativ man, men när det gällde samhällsordningen ombord var han en radikal. Han tyckte att man i det längsta skulle undvika att ha yrkesgastar ombord, något som var ganska vanligt i fritidsseglingens barndom. “Varje klasskillnad är av ondo i det samhälle, som en segelbåt utgör, även om det icke skulle bli den skillnaden som sätter samhället i gungning.” skriver han. Tidigt fick barnen vara med och att ta sina törnar vid rodret har min mamma berättat.

“Våra skärgårdars holmar bjuda i regel på en omväxlande och intressant natur: fantasieggande klippformationer, egendomligt vuxna träd, förtjusande blomsterängar, höga berg med strålande utblickar över vatten och skärgård, och så på många håll en utomordentlig rikedom på bär när den tiden är inne.” 

“Omväxling bjuder också naturens evigt rullande film, väderleken, som avspeglar sig mot himmelens väldiga rundhorisont. Till att beskåda den filmen har man i långseglingen en utmärkt parkettplats.”

När min morfar fyllde nittio år så höll han ett tal där han bland det jag kommer ihåg sa, “Det är genom sina barnbarn som man själv förstår vad för slags människa man är.” Seglare är vi nog allihopa. Jag tror inte det finns något barnbarn som inte kan segla och åtminstone tre av oss är riktiga entusiaster.

Och mormor då. Min mormor lämnade stor plats åt sin man som kvinnorna gjorde i den generationen. Segla det kunde hon - men det är en annan historia.



Skriv ut Skriv ut



Lämna en kommentar