I samma båt

Familjeliv till sjöss

Vita damen

Anna satte sig upp med en vild rörelse. Hon hade drömt samma sak igen. Hon tittade på armbandsuret. Klockan var fem över tre på morgonen. Hon var alldeles blöt av svett. Hon bara ryste av tanken på drömmen. Hon hade drömt om vita damen igen. Hon satte kudden bakom ryggen tog boken från nattduksbordet och började läsa. Att sova var ingen ide. Hon visste att hon skulle drömma samma sak igen. Men hon behövde koncentrera för att läsa. Bokstäverna ville bara flyta ihop. Hon la tillbaks boken lutade sig tillbaka och blundade. Hela händelsen spelades upp om och om igen bakom hennes ögonlock. Hur vita frun hade skridit så graciöst upp för den skimrande trappan. Lika vit som snö. Hennes klänning såg så lätt och tunn ut. Hela hon såg alldeles suddig ut. För ansiktet hade hon haft en slöja i spets. Anna hade blivit helt förlamad när hon fick syn på henne. Som om hon var i någon slags trans av nåt slag. Nej så här kunde det inte fortsätta hon var tvungen att berätta för godsägaren. Hon slöt ögonen och somnade till slut.

Anna vaknade till slut av vinden som ven utanför fönstret. Hon hade faktiskt inte drömt drömmen igen. Hon satte sig upp och tog klockan på nattduksbordet. Klockan var fem i sju. Hon satte så kvickt hon kunde på sig kläderna. De var fortfarande ganska smutsiga sen igår. Hon började gå ned för den blanka trappan som slingrade sig ända ner till köket. Hon satte på te och började sen sätta igång att vattna blommorna. Hon stannade kvar i fönstret och tittade ut över den vackra trädgården. Frosten blänkte i gräset och fontänerna var frusna. Smala små dimmoln låg över den vackra vinterträdgården. Så fort godsägaren vaknade skulle hon prata med honom. Varna honom för vita damen. Det var inte många som lyssnade på så enkelt folk som hon. Hon var ju bara en vanlig hemhjälp.

När Anna hade skurat hela golvet i salongen skinande rent och putsat fyra silverljusstakar vaknade äntligen herrn i huset. Hon hann bara få en skymt av honom eftersom han så snabbt som han kunde försvann in på sitt kontor. Hon bestämde sig för att koka en kopp kaffe till honom för att kunna ha en anledning att störa honom. När kaffet var klart tog hon det på en bricka och knackade en försiktig knackning på kontorsdörren.
- Ja? , Hördes en irriterad röst bakom den svarta dörren.
- Kanske ni ville ha en kopp kaffe nu när ni arbetar, undrade Anna försiktigt.
- Jaja kom in då, svarade rösten inifrån.
Anna klev försiktigt in genom dörren. I rummet stod det ett stort elegant skrivbord av mahogny. På skrivbordet låg det en massa högar med maskinskrivna papper. Anna gick fram med brickan och ställde den på skrivbordet. Hon dröjde kvar ett tag och försökte komma på vad hon skulle säga.
- Var det något mer eller, frågade han henne besvärat.
- Jo , det var det att .. tror herrn på spöken? , frågade hon tyst.
- Nej det gör jag inte, hur kommer det sig att hon frågar något sånt? Undrade han i en ganska sarkastisk ton.
- Det är så att jag har med mina egna ögon sett vita damen gå här på herrgården, han avbröt henne.
- Nej vet du vad! Tror du verkligen på sådana sagor? Jag trodde såna i din ålder redan hade växt ifrån sånt där och förresten skulle jag tro på det en ung och simpel hushållerska säger, sa han och la till ett litet skratt.
- Men herrn vet väl vad det betyder, när vita damen har visat sig på en plats betyder det att någon skall dö i närheten.
- Vad är det för trams du försöker få i mig, va? Gå ut härifrån och gör lite nytta stället, sa han barskt.
- Förlåt så mycket herrn, men kom nu ihåg att jag har varnat er.

Anna gick med tunga steg ut ur rummet. Hela den dan hade hon en orolig klump som låg och växte i magen. Hon visste att något skulle hända.
Men dagarna gick och Anna tänkte inte så mycket på vad hon hade sett. Dagarna löpte på med hushållssysslor och barnpassning. En morgon när Anna vaknade låg det ett tunt snötäcke på marken. Hon steg upp som vanligt och gjorde alla sina sysslor. På eftermiddagen bad herrn i huset henne att ta en sväng med barnen så de fick leka lite i snön. Det gick Anna mer än gärna med på. Det var en riktigt kall dag men solen värmde ändå lite. När de gick ut på gården hörde de hur det knastrade under fötterna. Barnen blev som galna. Det var kramsnö! Det började genast ha snöbollskrig. Anna drog sig undan lite. Det var ju så himla vackert. Träden och buskarna var helt vita av snö. Himlen var alldeles blå och solen lyste på snön så den glittrade och Anna blev nästan bländad av den. Hon ropade på de tre små lekande barnen och sa åt dem att det var dags att gå vidare och de kom genast springande. De var alldeles röda kring kinderna. Det började gå fram på en liten landsväg. Plötsligt hörde Anna ett motorljud bakom sig. Hon sa genast åt barnen att gå åt sidan. Det var något rött som kom farande runt hörnet. Det såg ungefär ut som en motorcykel. Hon hade solen i ögonen så hon var tvungen att kisa. Men nu såg hon vem det var. Det var Lasse, godsägarens 17-åriga son. Han tvärbromsade motorcykeln precis framför Annas fötter.
- Hej, hälsade han och tog av sig motorcykelglasögonen.
- Gud vad du skrämde mig , svarade Anna med ett snett leende.
- Går det bra med mina småsyskon, dom är väl inte besvärliga, frågade han Anna medan han synade barnen uppifrån och ner.
- Nej då , Dom är så snälla så , sa Anna med ett leende.
- Det var ju bra det! Men nu måste jag tyvärr åka vidare. Men Anna sköt om dig nu. Låt inte farsan köra för mycket med dig, han log, förresten säg åt honom att jag kommer hem ikväll vid åttatiden, han satte på sig glasögonen, satte sig på motorcykeln och for iväg. Hon tittade efter honom ända tills han bara var en röd prick borta vid horisonten. Det är en riktig trevlig pojke det där tänkte hon.

När barnen och Anna kom tillbaka var klockan ungefär halv fem. Hon gick genast in till herrn och sa det som Lasse hade sagt åt henne att hälsa. Sen hjälpte hon frun att laga middagen. Klockan var ungefär vid halvåtta draget när maten var klar. Då gick Anna upp till sitt lilla rum eftersom hon inte skulle äta med familjen.
Hon satte sig ned för att för att läsa lite i sin bok. När hon läst ett kapitel slumrade hon till och somnade.
Anna vaknade av ett förskräckligt skrik. Det var ett hemskt skrik som trängde igenom alla dörrar i hela huset. Hon ställde sig i fönstret och tittade ut. Därute stod prästen och samtalade med doktorn. Hon hörde upprörda röster där nere. Hon gick ner för ungefär halva trappan och ställde sig där för att lyssna.
- Nej det kan inte vara sant, inte min Lasse , sa en upprörd kvinnoröst, som måste vara frun i huset.
- Jo, sa en lugnare röst, det är tyvärr ingen tvivel om det, han var väl på väg hem på motorcykel?
- JA! Men det behöver inte betyda att det är han som har kört ihjäl sig och dött, något sånt skulle aldrig kunna hända min son! , skrek en mörk mansröst.
Anna blev alldeles kall inombords. Lasse. Lasse var död. Hon kunde inte fatta det. Plötsligt kände hon en kall vind längs ryggen. Det kändes som om någon stod alldeles intill henne. Plötsligt hörde hon en viskning.
- De skulle ha lyssnat på dig, viskade en hes röst. Och plötsligt försvann den kalla vinden och Anna såg en vit klänningsbit, lika vit som snö, försvinna bakom hörnet.



Skriv ut Skriv ut



Lämna en kommentar